Tankar i natten
Fyra donationer för att kunna ge någon den efterlängade möjligheten att bli kallad förälder. Inför den sista donationen kände jag mig verkligen klar. Nu har jag gjort mitt som donator. Gjort mitt bästa för att kunna hjälpa till. Nu får andra hjälpa till och ta vid.
Jag har vänner som följt mina fotspår: vänner som donerat. Och ytterligare vänner som lämnat de första blodproverna, i spänd förväntan inför vad som komma skall. Jag är så stolt över varenda en av dem! Vilken insats! Heja er!!!
Men själv har jag ändå svårt att lyssna och ta till mig komplimanger om mina donationer. Varför ska jag behandlas som en ängel?! Jag har ju bara gjort det jag tycker är självklart. Det jag egentligen tycker alla (som kan) borde göra? Stått upp för det jag tror på; medsystrar som hjälper varandra.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Vad kan du göra?
Lyckotårar!
Få inlägg
Jag får ofta frågan om jag inte vill veta hur det går för mina barn och jag kan verkligen inte sätta mig in i det. Alltså jag förstår varför det frågas, men mina barn följer jag ju!? Mina barn är de jag har tillsammans med min man. Äggen jag donerat är ju framplockade via mediciner och absolut inga barn till mig. De är efterlängtade barn till någon annan!
För mig är det som att fråga om jag följer senaste påsen blod från blodgivningen?! Den tanken skulle de flesta av oss tycka vara befängd och rentav löjlig? Förstås förstår jag också att för den som behöver blodpåsen eller äggen så kan de verkligen betyda livet eller inte. Men för mig är det ju inget jag saknar eller ens tänker på dagligen?
Hur tänker du?
Nytt plock
Det får mig att känna mig misslyckad. Som att jag sviker den som behöver ta emot.
Men rent krasst så styr ju inte jag ett endaste dugg över detta. Kroppen, medicinerna och till viss del även läkarna avgör. Men det gör inte att jag inte känner med mottagande kvinnor som kanske får färre chanser i och med mina få ägg? Det gör mig ledsen. Å andra sidan så är det absolut inte få ägg som plockats ut, bara färre än sist. Svårt att resonera om och förklara... Jag hopppas ju förstås att det ska bli tillräckligt många ägg för att mottagande par ska kunna få alla de barn (och syskon) de önskar!
Precis innan detta plocket kom läkaren och frågade: "-Är du nervös?"
"-Ja", svarade jag.
"-För vad?" frågade h*n.
"-För att det inte ska finnas några ägg" svarade jag.
och det sammanfattar nog mina känslor efter ett antal veckors hormonbehandling. Jag har ingenting alls emot att gå igenom sömnlöshet, torra slemhinnor, humörsvägningar och viktuppgång om jag bara visste att det faktiskt gav resultat?! Jag hade gjort det igen, och igen. Och igen! Om jag bara visste att det faktiskt hjälpte.
Men graviditeter är luriga. Bara för att man har ett ägg (eller ens ett befruktat ägg) så betyder ju tyvärr inte det att man får ett barn i slutändan. Men med ett av "mina" ägg (de är ju faktiskt inte mina) så får ett par i alla fall chansen.
Det gör att det är värt allt!
Vem är äggdonatorn?
Det här blir naturligtvis inget universal-svar för alla äggdonatorer eftersom jag inte har en aning om vilka andra är. Men det blir en liten beskrivning om vem jag är. En beskrivning av en donator, -så här kan det se ut:
Kvinna 30+
Universitetsutbildad (mer än 4 år)
O rh-
Gift
Mamma
Dotter/Syster
Husägare
Djurägare
Blodgivare
Organdonator
Äggdonator
Spännande att ingen (innan donationen) berättade att man inte får lämna blod på 6 månader efter en äggdonation.
Skrämmande?
Det var ytterst nära att jag och min man hade behövt hjälp att bli gravida. Med hänsyn av att behålla anonymiteten vill jag inte gå in närmre på vad som hänt oss men jag kan avslöja att vid själva plocket för äggdonationen, när vi satt i båset och väntade på att gå in till läkaren, tittade min man på mig med tårar i ögonen och sa eftertänksamt, stilla och medkännande: "-Så nära det var att vi var i andra änden av det här..."
När läkaren ställde frågan, vid läkarkontrollen månader tidigare; "-Och varför vill du nu donera ägg?" och jag svarade att "det inte hade varit alldeles självklart för oss att bli gravida på egen hand" utbrast han spontant: "-Nej, det förstår jag!" för han hade ju fått hela historien... Han fortsatte frågan: "-Men det gick med IVF?" "-Nej... det var naturliga graviditeter." När en läkare då, som har hela bakgrundshistorien, tittar på en med förvånat uppspärrade ögon och säger: "-OJ!? Är det sant, det är ju ett smärre mirakel?!" det är då man riktigt förstår vilken j.e.f.l.a tur man haft i livets orättvisa lotteri. Det är då, när experten på fertilitet, får en att riktigt ta in att det verkligen inte var något självklart att just vi skulle kunnat bli gravida. Nu visste vi liksom det redan innan, eftersom det varit min verklighet sedan jag var tonåring, men ibland kan det verkligen behövas en utomstående att påpeka det.
Detta i sig gör då att det inte alls är svårt att försöka sätta sig in i hur det är att behöva ta emot ägg. Att vara tvungen att utlämna sig till en okänd kvinna för att få det som borde varit självklart från början. Mitt hjärta blöder för er medsystrar! Jag är inte säker på att jag hade klarat det själv, att ta emot en sådan gåva*? Inte utan tusentals frågor i alla fall. Jag hade velat veta massor av saker! Därför tänkte jag i ett nytt inlägg lista lite saker om mig som person men fortfarande behålla anonymiteten. Det inlägget är tänkt att kanske lugna/ge trygghet om du står inför att ta emot en äggdonation -vilken slags människa är det som donerar?
Nu är ju visserligen inte jag någon som kan uttala sig för alla äggdonatorer, naturligtvis är det skillnader, men så här kan det se ut. Därför önskar jag nu att ni skriver frågor som kommentar till detta inlägg. Om de inte riskerar att lämna ut vem jag är så lovar jag att svara! Vill man hellre mejla så hittar ni mig på [email protected]
* Lite förtydligande: För mig känns det urdumt att skriva "ta emot gåva" eftersom jag inte anser det som gåva. Jag anser det vara en självklarhet att hjälpa till med det jag har -om någon annan behöver det. Jag är anmäld i donationsregistret sen innan jag var myndig, barnen var inte gamla när de också anmäldes dit. Svårt att förklara, hoppas ni hänger med på hur jag tänker.
Smärta?
Jag önskar att vi alla kunde vara mer generösa mot vår omgivning. Att det vore självklart för alla att dela med sig av det man kan. Naturligtvis är det inte så, och jag kräver heller inte det. Men jag önskar.
Äggplock
Jag vaknade natten innan, sjukt förväntansfull. Inte nervös, inga känslor av ånger, rädsla eller motvilja utan bara... förväntansfull! Och en himla massa tummar att hålla för att det ska bli bra ägg och mottagarna ska få befruktade ägg som stannar och blir graviditeter och barn. Men nu går jag händelserna i förväg...
Jag tänker inte skriva exakta datum och liknande för jag vill att de blivande familjerna ska få lov att vara ifred. Jag är anonym och de är anonyma. Ingen google ska kunna påvisa att det är jag som donerat deras ägg.
Själva plocket var obehagligt men inte smärtsamt. 11 äggblåsor på UL innan gav 9 ägg när det väl begav sig. Dessa fördelades på två par: fem till det ena varav fyra befruktades. Och fyra till det andra varav tre befruktades. Det verkar alltså som att äggen var av bra kvalitet? Jag har därför anmält intresse att donera ytterligare en gång. och läkaren blev strålande glad! Om de här äggen nu kan hjälpa någon kan jag lika gärna göra vad jag kan för att få väntetids-kön att kortas av, jag är redan godkänd donator och då behöver man inte gå igenom hela processen av blodprover igen.
Nu håller jag tummarna för graviditeter. Gör det du också är du snäll.
Kurator
Så var öven kuratorsbesöket avklarat och sakta men säkert börjar det närma sig. Nu är det ett steg kvar: blodprover. Blodproverna tas i två steg med sex månader mellan provtagningarna och jag börjar känna mig otålig. Beslutet att försöka vara äggdonator har funnits med mig under så lång tid att jag nu vill att det ska hända något!
Jag försöker föreställa mig hur det kommer bli. Hur det kommer vara att gå till kliniken den där morgonen(?) och hur ont det (eventuellt) gör? Jag tycker inte att det gör ont att föda barn (lucky me!) kommer jag kunna slappna av och andas igenom smärta även under äggplock? Kanske inte så troligt men håll en tumme för det, tack.
Läkarbesök
Resan som eventuell äggdonator fortsätter, jag har varit på läkarbesök och fått klartecken. Tänk att hälften redan är gjort?! Nu väntar kuratorsbesök och sedan nya blodprover.
Jag fick berätta min medicinska historia. Hur många graviditeter? Hur många barn? Är de friska? Hur många kejsarsnitt respektive vaginala förlossningar? Allt diskuterades. Jag fick också beskriva mitt utseende och mina interssen. När jag gör det och läkaren antecknar för fullt säger han plötsligt, liksom lite för sig själv: -"Det här är perfekt."
Eftersom donator och mottagaren matchas i största möjliga mån har jag förstås fått för mig att han har en speciell kvinna i åtanke redan. När besöket var över satt jag och maken och pratade. Maken följde med mig på läkarbesöket och kommer följa med de andra gångerna också. Det är helt mitt eget beslut men att ha hans stöd betyder mycket för mig! Vi pratade och jag blev alldeles gråtmild: -Det finns en kvinna där ute som läkaren tänker på. Det finns en kvinna där ute som kanske själv inte vet att jag finns och är på väg. Kanske hennes väntan och längtan snart kan få ett slut?
Det känns magiskt och stort. Väldigt stort.
Varför?
För det första; inte alla i min närhet vet om att jag genomgår tester för att eventuellt få donera ägg. Min allra närmsta familj vet naturligtvis och några riktigt nära vänner, de tycker alla att det är bra och uppmuntrar mig.
Sen är det ett fåtal andra, som kanske inte är mig så nära, men där samtalsämnet kommit på tal (i föräldragruppen t.ex) och där jag får en hel del kommentarer och frågor angående mitt beslut att donera ägg. Alla är inte odelat positiva om vi säger så... En del antyder "det är som att adoptera bort ett barn hur kan du göra det?!"
Innan jag själv fick barn höll jag nog med dem? Jag hade svårt att tänka tanken att någon annan skulle uppfostra "mina barn". Men det är ju just det. Det är inte mina barn. Det är en cell. En ynka liten cell som jag genom att plocka den ur min kropp kan delge någon annan som verkligen behöver den, istället för att spola ut den i toaletten var månad. Om jag på minsta lilla sätt hade tyckt att det var "mina barn" då hade jag inte ställt upp för donation. Det här är inte barn jag "går miste om" eftersom jag inte själv planerar att få fler barn just nu. Det gör att jag heller inte har en önskan att följa de eventuella barnen under uppväxten, de är ju inte mina. Naturligtvis är jag, precis som de flesta, nyfiken och vill veta om det blir graviditeter och barn av äggen, men kanske mer ur ett "glädjas-med-föräldrarna-perspektiv". Att deras längtan blir uppfylld.
Vill de eventuella barn(en) själva sen söka upp mig efter 18-årsdagen så är h*n/de hjärtligt välkomna. Det kommer alltid finnas en plats för dem i mitt hem (och i hjärtat) men jag är inte deras mamma. De har en egen mamma. En kvinna som längtat, burit och oroat sig för dem redan innan de blev till i den där lilla skålen (eller provröret?).
(Därmed INTE sagt att man bara kan vara "mamma" om man bär och föder fram sitt barn.)
Det får helt enkelt bli en motfråga istället: -Varför inte?!
Hur tänker du?
Kärleken till mina barn
Det är kärleken till mina barn som gjorde att jag tog steget och ringde kliniken vid det stora universitetssjukhuset. Ville de möjligtvis använda mina ägg till donation?
Två månader senare är de första blodproverna godkända och läkarkontroll inbokat. Det känns urkorkat att vilja att de sticker hål på mina äggstockar för att plocka ut mogna ägg och ge till någon annan. Det känns än mer korkat att behålla dem och slänga ut dem i toaletten till ingen nytta när så många kan få (och behöver) bättre nytta för dem.
Det var inte helt enkelt för oss att bli gravida. Missfall och längtan är tärande ingredienser. Nu har jag mina barn: en flicka och en pojke -alldeles perfekta var och en på sitt sätt, och jag har möjlighet att stoppa om dem om natten. Gosa tillsammans med dem i soffan om lördagarna, högläsa kapitelböcker, träna bokstäver och dess ljudning och bråka om tandborstningen med dem i vardagen. Kärleken och ödmjukheten över dem och deras existens födde viljan att hjälpa någon annan som annars inte skulle fått möjligheten.
Jag kan inte garantera att mina eventuella ägg kommer leda till barn. Men mina ägg kommer åtminstone bidra till att någon har chansen inom räckhåll. Någon, för mig okänd kvinna, får möjlighet att kanske bära liv inom sig och höra orden "-Mamma". Självklart önskar jag dem den möjligheten!
