En moders kärlek

Jag vet att det är få inlägg här i bloggen. Jag väntar medvetet långt mellan gångerna jag skriver (och skriver sedan många inlägg) för att det inte ska gå att räkna ut när donationerna genomförts och därigenom kanske "hitta mig" som sin donator. Jag läser inte bloggar som innehåller mottagande par, råkar jag trilla över en tar jag mig snabbt därifrån. Jag har nämligen inget som helst intresse att "följa" äggen/barnen.

Jag får ofta frågan om jag inte vill veta hur det går för mina barn och jag kan verkligen inte sätta mig in i det. Alltså jag förstår varför det frågas, men mina barn följer jag ju!? Mina barn är de jag har tillsammans med min man. Äggen jag donerat är ju framplockade via mediciner och absolut inga barn till mig. De är efterlängtade barn till någon annan! 

För mig är det som att fråga om jag följer senaste påsen blod från blodgivningen?! Den tanken skulle de flesta av oss tycka vara befängd och rentav löjlig? Förstås förstår jag också att för den som behöver blodpåsen eller äggen så kan de verkligen betyda livet eller inte. Men för mig är det ju inget jag saknar eller ens tänker på dagligen?

Hur tänker du?

Andra donationen är genomförd och inte heller denna gång var det smärtsamt. Mer obehagligt än första gången men absolut inte outhärdligt. Fler blåsor än sist men mindre utplockade ägg.

Det får mig att känna mig misslyckad. Som att jag sviker den som behöver ta emot.

Men rent krasst så styr ju inte jag ett endaste dugg över detta. Kroppen, medicinerna och till viss del även läkarna avgör. Men det gör inte att jag inte känner med mottagande kvinnor som kanske får färre chanser i och med mina få ägg? Det gör mig ledsen. Å andra sidan så är det absolut inte få ägg som plockats ut, bara färre än sist. Svårt att resonera om och förklara... Jag hopppas ju förstås att det ska bli tillräckligt många ägg för att mottagande par ska kunna få alla de barn (och syskon) de önskar!

Precis innan detta plocket kom läkaren och frågade: "-Är du nervös?"
"-Ja", svarade jag.
"-För vad?" frågade h*n.
"-För att det inte ska finnas några ägg" svarade jag.

och det sammanfattar nog mina känslor efter ett antal veckors hormonbehandling. Jag har ingenting alls emot att gå igenom sömnlöshet, torra slemhinnor, humörsvägningar och viktuppgång om jag bara visste att det faktiskt gav resultat?! Jag hade gjort det igen, och igen. Och igen! Om jag bara visste att det faktiskt hjälpte.

Men graviditeter är luriga. Bara för att man har ett ägg (eller ens ett befruktat ägg) så betyder ju tyvärr inte det att man får ett barn i slutändan. Men med ett av "mina" ägg (de är ju faktiskt inte mina) så får ett par i alla fall chansen.

Det gör att det är värt allt!