Varför?
För det första; inte alla i min närhet vet om att jag genomgår tester för att eventuellt få donera ägg. Min allra närmsta familj vet naturligtvis och några riktigt nära vänner, de tycker alla att det är bra och uppmuntrar mig.
Sen är det ett fåtal andra, som kanske inte är mig så nära, men där samtalsämnet kommit på tal (i föräldragruppen t.ex) och där jag får en hel del kommentarer och frågor angående mitt beslut att donera ägg. Alla är inte odelat positiva om vi säger så... En del antyder "det är som att adoptera bort ett barn hur kan du göra det?!"
Innan jag själv fick barn höll jag nog med dem? Jag hade svårt att tänka tanken att någon annan skulle uppfostra "mina barn". Men det är ju just det. Det är inte mina barn. Det är en cell. En ynka liten cell som jag genom att plocka den ur min kropp kan delge någon annan som verkligen behöver den, istället för att spola ut den i toaletten var månad. Om jag på minsta lilla sätt hade tyckt att det var "mina barn" då hade jag inte ställt upp för donation. Det här är inte barn jag "går miste om" eftersom jag inte själv planerar att få fler barn just nu. Det gör att jag heller inte har en önskan att följa de eventuella barnen under uppväxten, de är ju inte mina. Naturligtvis är jag, precis som de flesta, nyfiken och vill veta om det blir graviditeter och barn av äggen, men kanske mer ur ett "glädjas-med-föräldrarna-perspektiv". Att deras längtan blir uppfylld.
Vill de eventuella barn(en) själva sen söka upp mig efter 18-årsdagen så är h*n/de hjärtligt välkomna. Det kommer alltid finnas en plats för dem i mitt hem (och i hjärtat) men jag är inte deras mamma. De har en egen mamma. En kvinna som längtat, burit och oroat sig för dem redan innan de blev till i den där lilla skålen (eller provröret?).
(Därmed INTE sagt att man bara kan vara "mamma" om man bär och föder fram sitt barn.)
Det får helt enkelt bli en motfråga istället: -Varför inte?!
Hur tänker du?
Kärleken till mina barn
Det är kärleken till mina barn som gjorde att jag tog steget och ringde kliniken vid det stora universitetssjukhuset. Ville de möjligtvis använda mina ägg till donation?
Två månader senare är de första blodproverna godkända och läkarkontroll inbokat. Det känns urkorkat att vilja att de sticker hål på mina äggstockar för att plocka ut mogna ägg och ge till någon annan. Det känns än mer korkat att behålla dem och slänga ut dem i toaletten till ingen nytta när så många kan få (och behöver) bättre nytta för dem.
Det var inte helt enkelt för oss att bli gravida. Missfall och längtan är tärande ingredienser. Nu har jag mina barn: en flicka och en pojke -alldeles perfekta var och en på sitt sätt, och jag har möjlighet att stoppa om dem om natten. Gosa tillsammans med dem i soffan om lördagarna, högläsa kapitelböcker, träna bokstäver och dess ljudning och bråka om tandborstningen med dem i vardagen. Kärleken och ödmjukheten över dem och deras existens födde viljan att hjälpa någon annan som annars inte skulle fått möjligheten.
Jag kan inte garantera att mina eventuella ägg kommer leda till barn. Men mina ägg kommer åtminstone bidra till att någon har chansen inom räckhåll. Någon, för mig okänd kvinna, får möjlighet att kanske bära liv inom sig och höra orden "-Mamma". Självklart önskar jag dem den möjligheten!
