Lyckotårar!
Jag har fått samtalet. Samtalet som gjorde att jag brast ut i lyckotårar! Ett av paren, från någon av mina donationer (jag själv vet förstås vilken) är GRAVIDA!!!!! Så glad jag blev och samtidigt så snörptes magen och hjärtat ihop av den där välbekanta rädslan och skräcken jag själv kände när jag fick bekräftat mina egna graviditeter: "Hoppas det går bra hela vägen!"
Det är ett par riktigt skakiga veckor i början. Och sen är det lika skakiga veckor att något ska hända på vägen. Och till slut oron som själva förlossningen i sig ger -även om jag själv just älskat att föda barn.
Till dig, kära medsyster, som nu är gravid: Jag följer dig på vägen i mentalt "hålla-handen-stöd". Jag har ju ingen aning om vem du är, och har heller inget intresse av att veta det, men jag kan garantera att du och din graviditet kommer finnas i mina tankar och önskningar att allt går bra! Förlossning i sig är fantastiskt och om jag kunde få lov att önska dig en enda sak som den där lilla cellen jag en gång gav kan ge dig (förutom barn förstås!) så är det att du får lika bra förlossning(ar) som jag haft. Jag är lyckligt lottad som inte tyckte att det gör ont att föda barn. DET hoppas jag följer med dig i den där cellen. <3 Stort, stort grattis till er graviditet!
