Kärleken till mina barn
Det är kärleken till mina barn som gjorde att jag tog steget och ringde kliniken vid det stora universitetssjukhuset. Ville de möjligtvis använda mina ägg till donation?
Två månader senare är de första blodproverna godkända och läkarkontroll inbokat. Det känns urkorkat att vilja att de sticker hål på mina äggstockar för att plocka ut mogna ägg och ge till någon annan. Det känns än mer korkat att behålla dem och slänga ut dem i toaletten till ingen nytta när så många kan få (och behöver) bättre nytta för dem.
Det var inte helt enkelt för oss att bli gravida. Missfall och längtan är tärande ingredienser. Nu har jag mina barn: en flicka och en pojke -alldeles perfekta var och en på sitt sätt, och jag har möjlighet att stoppa om dem om natten. Gosa tillsammans med dem i soffan om lördagarna, högläsa kapitelböcker, träna bokstäver och dess ljudning och bråka om tandborstningen med dem i vardagen. Kärleken och ödmjukheten över dem och deras existens födde viljan att hjälpa någon annan som annars inte skulle fått möjligheten.
Jag kan inte garantera att mina eventuella ägg kommer leda till barn. Men mina ägg kommer åtminstone bidra till att någon har chansen inom räckhåll. Någon, för mig okänd kvinna, får möjlighet att kanske bära liv inom sig och höra orden "-Mamma". Självklart önskar jag dem den möjligheten!
