En moders kärlek

För det första; inte alla i min närhet vet om att jag genomgår tester för att eventuellt få donera ägg. Min allra närmsta familj vet naturligtvis och några riktigt nära vänner, de tycker alla att det är bra och uppmuntrar mig.

Sen är det ett fåtal andra, som kanske inte är mig så nära, men där samtalsämnet kommit på tal (i föräldragruppen t.ex) och där jag får en hel del kommentarer och frågor angående mitt beslut att donera ägg. Alla är inte odelat positiva om vi säger så... En del antyder "det är som att adoptera bort ett barn hur kan du göra det?!"

Innan jag själv fick barn höll jag nog med dem? Jag hade svårt att tänka tanken att någon annan skulle uppfostra "mina barn". Men det är ju just det. Det är inte mina barn. Det är en cell. En ynka liten cell som jag genom att plocka den ur min kropp kan delge någon annan som verkligen behöver den, istället för att spola ut den i toaletten var månad. Om jag på minsta lilla sätt hade tyckt att det var "mina barn" då hade jag inte ställt upp för donation. Det här är inte barn jag "går miste om" eftersom jag inte själv planerar att få fler barn just nu. Det gör att jag heller inte har en önskan att följa de eventuella barnen under uppväxten, de är ju inte mina. Naturligtvis är jag, precis som de flesta, nyfiken och vill veta om det blir graviditeter och barn av äggen, men kanske mer ur ett "glädjas-med-föräldrarna-perspektiv". Att deras längtan blir uppfylld.

Vill de eventuella barn(en) själva sen söka upp mig efter 18-årsdagen så är h*n/de hjärtligt välkomna. Det kommer alltid finnas en plats för dem i mitt hem (och i hjärtat) men jag är inte deras mamma. De har en egen mamma. En kvinna som längtat, burit och oroat sig för dem redan innan de blev till i den där lilla skålen (eller provröret?).

(Därmed INTE sagt att man bara kan vara "mamma" om man bär och föder fram sitt barn.)

Det får helt enkelt bli en motfråga istället: -Varför inte?!
Hur tänker du?